Med de tre beståndsdelarna skådespelare, musiker och publik skapas ett ytterligt kommunikativt verk med gemensam lyssning till text, upplevelse och musik av alla inblandade där närvaro och gemensam upplevelse står i centrum.

​

Genom ett kärleksfullt utforskande av rollen, pjäsen och tematiken, utan ironi och utan distansiering skapas ett koncentrat, ett epicentra av en människas upplevda ensamhet, om längtan efter sin nästa och desperata kamp för att upprätthålla sitt människovärde. Allt ackompanjeras av musiken som strömmar från det otympliga, vidunderliga, vackra, vulgära instrumentet kontrabasen. I Süskinds pjäs tjänar det som katalysator för ensamheten. Med hjälp av en duktig musiker skapar kontrabasen sitt eget försvarstal gentemot texten och rollen, instrumentet spelar i all sin märklighet från de djupaste toner till de högsta knappt hörbara. Kanske ges det tillfälle för förståelse från sin missförstådda plats längst bak till höger i orkesterdiket.